Implenias byggnader för särskilda situationer

I det internationella Genève är Bains des Pâquis en plats där traditionen lever vidare. Utomhusbadet ligger mitt i sjön och kan endast nås via en vågbrytare (konstgjord damm). Det uppfördes 1872 i trä och var 60 år senare i förfallet skick. Företaget SA Conrad Zschokke fick uppdraget att genomföra en totalrenovering i massiv byggnadsstil. Företaget inrättade först en byggarbetsplats vid stranden för prefabricering av pålar och betongplattor i armerad betong, och först därefter påbörjades byggarbetena vid badplatsen. 1932 kunde Zschokke överlämna Bains des Pâquis till staden Genève. Vilken betydelse badet fått för befolkningen genom åren visade sig när staden Genève i mitten av 1980-talet ville riva det gamla badet och bygga ett nytt. Motståndet växer, och en ”Association d'usagers des Bains des Pâquis” tar initiativ till en folkomröstning mot rivningen. Den 25 september 1988 är det dags för den avgörande omröstningen. Och se där: I folkomröstningen förkastas rivningsplanerna med överväldigande majoritet – 72 procent av rösterna. Bien joué, les Genevois!

I juli 1958 öppnar den andra ”Schweiziska utställningen för kvinnors arbete” (SAFFA) sina dörrar på Landiwiese i Zürich. I paviljonger, tältkonstruktioner och modellbyggnader visar schweiziska kvinnor upp sin konstnärliga kreativitet. Bidragen spänner från trädgårdsdesign, konst, hantverk och grafik till själva utställningens arkitektur. SAFFA:s chefsarkitekt är den schweiziska arkitekten Annemarie Hubacher-Constam, här till vänster på bilden tillsammans med Anna Cordes-Meyer, hennes ställföreträdare. De båda inspekterar modellen av SAFFA:s spektakulära utställningstorn, som man tar sig upp till via en utvändig spiraltrappa. Byggnadsarbetet för detta landmärke för SAFFA utförs av det anrika Zürich-företaget Heinr. Hatt-Haller. Landmärket kommer dock tyvärr inte att stå kvar länge: Efter utställningen kommer det att rivas för att frigöra Landiwiese vid Zürichsjön för framtida användning.

”Bilden av HHH:s senaste bostadshus för gästarbetare antyder det i vissa avseenden dominerande problemet med att skaffa arbetskraft”, står det i en företagsbroschyr från Heinr. Hatt-Haller från 1964. Visst: Gästarbetarboendet ”Halde”, som HHH uppför direkt på fabriksområdet i Zürich-Binz, är ingen arkitektonisk ögonfröjd. Men HHH är en social arbetsgivare och jämfört med andra bostadshus är byggnaden modern och ljus och anses vara föredömlig. Huset står symboliskt för den då växande efterfrågan på utländsk arbetskraft, inom byggbranschen framför allt på italienare. Följaktligen tredubblades antalet italienska medborgare i staden Zürich mellan 1950 och 1964, från 11 000 till 34 000. Nästan alla gästarbetare kommer till Schweiz som ”säsongsarbetare” – med ett uppehållstillstånd begränsat till nio månader och utan familj. Därför föredrar de (prisvärda) arbetshem framför egna lägenheter.

Ibland visar sig storhet även i det lilla, i spontana handlingar. När det 1963 inträffade en ytterst sällsynt ”Seegfrörni” i Zürich – det vill säga att Zürichsjön frös till helt – var det byggföretaget Heinr. Hatt-Haller som omedelbart reagerade och byggde trätrappor för att man skulle kunna gå ut på isen – till befolkningens stora glädje.

De som ivrigt följer våra historiska jubileumsberättelser vet redan att Zschokke och vatten passar ihop som sten och murbruk. Men att SA Conrad Zschokke visar sin speciella koppling till vattnet även vid byggandet av ett parkeringshus är ändå förvånande. Eller kanske inte? Genèves stadskärna är både då och nu en av de dyraste platserna i Schweiz. Samtidigt efterfrågar näringslivet parkeringsmöjligheter för stadens besökare. Det är ett djärvt projektförslag som gör att SA Conrad Zschokke 1967 vinner upphandlingen för ett parkeringshus under vatten i Rhôneflodens flodbädd. 1 200 fordon ska få plats här. 1968 inleds byggarbetena med uppförandet av en enorm spundvägg för att torrlägga byggområdet. I mars 1970 kunde den 85 cm tjocka betongplattformen gjutas, och drygt två år senare, den 24 maj 1972, parkerade det första fordonet i Parking du Mont-Blanc. Ytterligare ett år senare inträffar det magiska ögonblicket: spontväggarna rivs ned och Rhône-floden strömmar in över parkeringshuset. Födelsen av en ikon under vatten.

Ett berg förvandlades till ett kraftverk: Byggarbetet på det som då var Storbritanniens största byggprojekt i historien pågick i tio år: pumpkraftverket Dinorwig i norra Wales. 12 miljoner ton berg bröts ut djupt inifrån berget Elidir Fawr, 1 miljon ton betong, 200 000 ton cement och 4 500 ton stål användes för att uppföra Europas kraftfullaste pumpkraftverk och det tredje kraftfullaste i världen. Anläggningen producerar den enorma energimängden genom att, under perioder med låg elförbrukning, pumpa vatten från sjön Llyn Peris upp till det högre belägna Marchlyn-Mawr-reservoaret, för att sedan, vid hög efterfrågan på el, låta vattnet rinna tillbaka genom stollar och turbiner. Idag är kraftverket, med sina 16 km långa gruvgångar och tunnlar samt en mäktig, 51 m hög kavern, även en turistattraktion känd som ”Electric Mountain”. Byggt av ett konsortium med Zschokke som delägare – och än i dag en symbol för teknisk spetskompetens och hållbar infrastruktur.

Inte alla byggnader uppförs för vardagsbruk – vissa byggs för nödlägen: Läget i Mellanöstern är spänt i början av 1980-talet. Sedan september 1980 rasar det första Gulfkriget mellan Iran och Irak. Som Iraks allierade hyser Saudiarabien berättigad oro för luft- och missilattacker från Iran. Särskilt utsatt är saudiernas ekonomiska livsnerv: oljeraffinaderierna i landets östra del. Som huvudentreprenör får SA Conrad Zschokke 1982 ett uppdrag värt 300 miljoner franc för att bygga otaliga ABC-skyddsrum på landets raffinaderifält. Lyckligtvis behövdes dessa aldrig.

Från barnböcker och kärleksromaner till mörka skräckfilmer som ”The Lighthouse” – fyrar utgör bakgrunden till otaliga berättelser och filmer. Deras ursprungliga betydelse – som oumbärligt navigationshjälpmedel för sjöfarare – går däremot alltmer förlorad tack vare GPS, radar och elektroniska sjökort. Desto mer förvånande är det att Bilfinger Berger 2011 fick uppdraget att bygga ett 35 meter högt fyrtorn, som inte ens ska uppföras vid en kust, utan mitt på den europeiska kontinenten: i Europapark Rust (Tyskland). Här ligger Nordsjökusten cirka 720 km bort. Det är klart att detta fyrtorn inte fungerar som navigationshjälp, utan som en upplevelseplats i en upplevelsevärld, nämligen som en utpost till ”Bell Rock”, det förmodligen första fyrstjärniga ”sjöfararhotellet”.

Otroligt vackert: Genom att uppföra elefanthuset i Zürichs djurpark som en träbyggnad mellan 2012 och 2014 fortsätter Implenia en lång byggtradition: Redan 1932 uppförde nämligen Heinr. Hatt-Haller (HHH), ett av Implenias föregångarföretag, rovdjurshuset här. Arkitektoniskt sett är dock elefanthuset, ritat av Markus Schietsch Architekten, ett betydligt djärvare projekt. Hela det bikakeformade taket är en fri form utan konstanta krökningar och rundningar och sträcker sig utan stöd över 80 meter, vilket möjliggör en rymlig inre anläggning för elefanterna.

Förutsättningen för detta var en minutiös 3D-planering och digitalt genererade mått- och tillskärningsdata för över 1 000 olika byggkomponenter, vilket i sin tur krävde en precis logistik. Trots de digitala uppgifterna krävdes dock även noggrant hantverk: De 271 ljusöppningarna skars ut i skalet med motorsågar, vilka sedan täcktes igen med UV-genomsläpplig byggfolie och möjliggör ett generöst, naturligt ljusinsläpp. År 2015 tilldelades projektet ett hederspris av expertjuryn för det renommerade schweiziska träbyggnadspriset Prix Lignum. Välförtjänt.