Dammvägg Grande Dixence, 1951–1965 (Zschokke)
Om det finns ett byggnadsverk som överträffar alla andra konstruktioner i Implenias och dess föregångarföretags historia, så är det denna gigantiska betongmur: Grande Dixence. 285 m hög, 700 m lång. »Världens högsta dammvägg växer ohejdbart upp ur dalgången Val des Dix«, skriver en reporter i tidningen Schweizer Illustrierte 1956. Över 3 000 arbetare är sysselsatta på cirka 2 500 meters höjd över havet, Europas högst belägna byggarbetsplats. De flesta är anställda av det utförande byggföretaget, SA Conrad Zschokke. En av dem heter Jean-Luc Godard.
Den 24-årige drömmer egentligen om en karriär som filmregissör i Paris. Men nu är han pank. Så han tar ett jobb som telefonist på byggarbetsplatsen vid Grande Dixence. Och naturligtvis faller Godard för den filmiska kraften i detta århundradets byggnadsverk som håller på att uppföras. Han kan inte låta bli – och spelar samtidigt in sin första film: ”Opération Beton”, en 16 minuter lång dokumentär om byggarbetet mitt i Alperna. Det lönar sig: Filmen får lovordande recensioner, och dammbyggarens beställare, Grande Dixence SA, köper filmen av Godard. Äntligen har han tillräckligt med pengar för att spela in sin första kortfilm, ”Une femme coquette”. När kraftverket Grand Dixence tas i drift 1961 går Godards mästerverk”A bout de souffle”med Jean-Paul Belmondo och Jean Seberg redan på bio. Precis som Grande Dixence för alltid revolutionerade vattenkraftens värld, kommer Godards mästerverk att prägla filmvärlden som startpunkten för Nouvelle Vague.
Damm vid vattenkraftverket i Laufenburg, 1912–1914 (Zschokke)
I samband med sitt 100-årsjubileum skriver SA Conrad Zschokke 1972: ”I dag vittnar mer än 50 dammar och fördämningar om Zschokke-koncernens verksamhet på alla fem kontinenterna.”1 Denna expertis har SA Conrad Zschokke, liksom Implenia idag, att tacka sin grundares pionjäranda för: Conrad Zschokke. Han var en mästare på tryckluftsfundament, som i början av 1900-talet även efterfrågades vid byggandet av flodkraftverk: till exempel i Laufenburg vid Hochrhein, där Conrad Zschokke AG – som då fortfarande hade sitt säte i Aarau – inte bara byggde fundamenten – företagets specialområde – utan även byggnader som maskinhuset.
Kraftverket Eglisau-Glattfelden, 1916–1920 (Locher)
Conrad Zschokke AG i Laufenburg har just överlämnat sitt kraftverk till beställaren, när byggarbetena uppströms vid Eglisau inleds för ytterligare ett exempel på ingenjörskonst: kraftverket Eglisau-Glattfelden, som drivs av Nordostschweizerische Kraftwerke AG (NOK). Här är det dock Zschokkes stora konkurrent, det zürikiska byggföretaget Locher & Cie AG – som också är en föregångare till Implenia – som står för planering och utförande. En sidokommentar: Redan på den tiden anlitade byggföretagen ofta italienska säsongsarbetare. Stämningen i baracklägren, där endast män bodde, var hård. År 1917 skrev till exempel tidningen ”Bülacher Volksfreund” om en skottlossning bland italienska gästarbetare. Trots allt tas anläggningen i drift enligt plan 1920. Idag är den kulturminnesmärkt och påminner om vattenkraftens begynnande framgångar i början av 1900-talet.
Dammen vid Schräh, Wägitalersee, 1922–1926 (Heinr. Hatt-Haller)
Och även det tredje legendariska byggföretaget, som senare skulle bli Zschokke och slutligen Implenia, var delaktigt i utbyggnaden av vattenkraften i Schweiz: Heinr. Hatt-Haller (HHH). Första världskriget visade Schweiz på ett smärtsamt sätt hur beroende landet fortfarande var av (tysk) kol. Nu sätter kantonerna igång med att ytterligare minska detta beroende genom att bygga vattenkraftverk över hela landet. I samband med detta riktas uppmärksamheten alltmer bort från floderna på Mittlandet och uppåt mot bergen.
Till exempel till Wägital, inte långt från Zürich. Där får – precis som i Eglisau – Nordostschweizerische Kraftwerke AG (NOK), där även staden och kantonen Zürich är delägare, koncessionen för drift av ett vattenkraftverk. Byggnadsarbetet utförs av Zürichs branschledande företag HHH. När det står klart 1926 är den 110 meter höga dammväggen ”Schräh” den högsta och pumpkraftverket det kraftfullaste i världen.
Sautet-dammen, Frankrike, 1930–1935 (Zschokke)
HHH innehar rekordet för världens högsta damm i exakt nio år. Fyra år efter att kraftverket i Wägital togs i drift påbörjar SA Conrad Zschokke byggandet av en bågformad damm vid Lac du Sautet i de franska Alperna. ”Barrage du Sautet” är 125 m hög – ett nytt världsrekord.
Dammvägg i Santa Maria, 1960–1968 (Locher)
Vid Lukmanierpasset reser sig den 117 m höga bågformade dammen Santa Maria. Den är än i dag ett landmärke som syns långt omkring och ett bevis på den schweiziska ingenjörskonsten inom byggandet av kraftverk i Alperna. Men även de inre värdena, som företaget Locher skapade mellan 1960 och 1968, är imponerande: en cirka 8,8 km lång tryckstunnel förbinder reservoaren med Lai da Nalps och säkerställer därmed ett effektivt utnyttjande av vattenkraften. Än idag levererar vattenkraftverket grön energi från Bündneralperna.
Kärnkraftverken Beznau I och II, 1965–1971 (Zschokke)
Under efterkrigstiden var den schweiziska energibranschen inledningsvis skeptisk till kärnkraftverk. Vattenkraftverk var fortfarande det föredragna alternativet. År 1961 togs Grand Dixence i drift, samtidigt som företaget Locher vid Lukmanierpasset arbetade med byggandet av den 117 meter höga bågformade dammen Santa Maria.
Men 1964 beslutar Nordostschweizerische Kraftwerke AG (NOK) att bygga ett kärnkraftverk med två reaktorer på ön Beznau i floden Aare. Byggentreprenaden tilldelas SA Conrad Zschokke. 1969 ansluts Schweiz första kärnkraftverk, Beznau I, till elnätet, och 1972 följer Beznau II. Tillsammans levererar de 5 TWh el per år. Som jämförelse: Grand Dixence levererar knappt 3 TWh under ett rekordår som 2024. Idag hör Beznau I och II till de äldsta kärnkraftverken i världen som fortfarande är i drift. De ska stängas ned 2032 respektive 2033.
Tarbela-dammen, Västpakistan, 1968–1977 (Zschokke)
Byggandet av Tarbela-dammen vid Indusfloden i Västpakistan var under 1960-talet det största byggprojekt som någonsin anförtrotts en entreprenörsgrupp. Tarbela Joint Venture (TJV) består av inte mindre än 19 internationella byggföretag, däribland SA Conrad Zschokke och Losinger AG från Schweiz. Byggverket kommer att kosta omkring 3 miljarder schweiziska franc, och enbart maskinparken kommer att kosta 250 miljoner schweiziska franc. Detta står i kontrast till den enorma kapaciteten hos detta kraftverk, som ansluts till elnätet 1977 och kommer att stå för 28 procent av Pakistans elproduktion.
Det gigantiska projektet överskuggas av väpnade konflikter mellan Indien och Pakistan samt kostnadsöverskridanden. Även de sociala och ekologiska konsekvenserna av projektet måste ur dagens perspektiv betraktas kritiskt. Således tvingades 120 byar med cirka 96 000 invånare att omplaceras för att dammen skulle kunna byggas, och genom minskningen av avflödena torkade delar av mangroveområdet i Indusdeltaet ut. I slutändan var SA Conrad Zschokke förmodligen glad över att endast ha deltagit som en av många mindre partner i detta gigantiska projekt.
”Electric Mountain”, pumpkraftverket Dinorwig, Wales (Storbritannien), 1974–1984 (Zschokke)
Byggarbetet på det som då var Storbritanniens största byggprojekt någonsin pågick i tio år: pumpkraftverket Dinorwig i norra Wales. 12 miljoner ton berg sprängdes ut djupt ur berget Elidir Fawr, 1 miljon ton betong, 200 000 ton cement och 4 500 ton stål används för att uppföra Europas kraftfullaste pumpkraftverk och det tredje kraftfullaste i världen.
Kraftverket producerar den enorma energimängden genom att, under perioder med låg elförbrukning, pumpa upp vatten från sjön Llyn Peris till det högre belägna Marchlyn Mawr-reservoaret och lagra det där, för att sedan låta vattnet rinna tillbaka genom stollar och turbiner när efterfrågan på el är hög. Idag är kraftverket, med sina 16 km långa stollar och tunnlar samt en mäktig, 51 m hög kavern, även en turistattraktion känd som ”Electric Mountain”.
Pumpkraftverket Nant de Drance, Valais, 2008–2018 (Implenia)
År 2008 inleds byggarbetet på ett av Europas mest kraftfulla kraftverk: pumpkraftverket Nant de Drance i Valais. Det är ett av de största uppdragen för det då fortfarande unga företaget Implenia, som tillsammans med Marti tilldelas uppdraget för de omfattande anläggningsarbetena. De två reservoarerna Vieux Emosson på 2 225 m ö.h. och Emosson på 1 930 m ö.h. finns nämligen redan.
Pumpkraftverket Nant de Drance producerar inte heller någon ny energi, utan ska genom att pumpa vatten mellan de två reservoarerna stabilisera fluktuationerna i elnätet. När det behövs mycket el släpps vattnet från den övre reservoaren ner till den undre och turbineras; när det behövs lite el pumpas vattnet tillbaka till den övre reservoaren och lagras där. För att detta ska fungera bygger Implenia tillsammans med Marti 18 km tunnel, två 430 m djupa tryckschakt och en enorm underjordisk kaverne. År 2022 ansluts detta enorma uppladdningsbara batteri till elnätet.
Bleichlochtalsperre, Thüringen (Tyskland), 1926–1932 (Bilfinger), 1999–2000 (Bilfinger+Berger), 2023 (Implenia)
Räknat i volym är den 9,2m² stora och upp till 70 m djupa reservoaren Bleiloch i Thüringen Tysklands största reservoar. Idag är sjön inte bara en energikälla, utan också ett populärt utflyktsmål – passande nog även för elektro- och technofans, som varje år i augusti samlas här för den populära festivalen ”Sonne, Mond und Sterne”.
Bleilochtalsperre byggdes mellan 1926 och 1932 av ett konsortium där Grün och Bilfinger AG deltog. Mitt under byggarbetet drabbades det stora projektet av den globala ekonomiska krisen – arbetslösa från alla delar av Thüringen och Sachsen tvingades hit för att arbeta i sex månader. Efter ett världskrig och Tysklands återförening beslutade det svenska driftsbolaget Vattenfall 1999 att riva och bygga om den korrosionsskadade dammväggen – uppdraget gick till Bilfinger + Berger, efterföljaren till Grün und Bilfinger.
Och berättelsen fortsätter: Samtidigt som dammväggen byggdes uppfördes i slutet av 1920-talet, 15 km uppströms, en bro över den framväxande reservoaren. Denna närmar sig 2023 långsamt slutet av sin livslängd. Upphandlingen för nybyggnationen av dammbron på B90 tilldelas 2023 ett anbudskonsortium bestående av Implenia och Amand. Invigningen av bron är planerad till 2027. Då kommer Implenia med stolthet att kunna säga att de tillsammans med sina föregångare har varit med och byggt vid ”Thüringer Meer” och Bleilochtalsperre i över 100 år.
Spitallamm-dammen, Grimsel, 2019–2026 (Implenia)
En av Schweiz mest kända dammväggar, Spitallamm-dammväggen vid Grimselsee, åldras dåligt. Redan på 1960-talet upptäcktes en vertikal spricka mellan ytbetongen och massbetongen, en så kallad konstruktionseparation. Dessutom förekommer det möjligen en alkali-aggregatreaktion (AAR) i murens massbetong. Därför beslutar driftsbolaget, Kraftwerke Oberhasli AG (KWO), att bygga en identisk ny damm direkt framför den gamla.
Detta har tre fördelar: För det första kan nybyggnationen ske under torra förhållanden, för det andra kan Kraftwerke Oberhasli fortsätta att producera el med vattnet från Grimselsee under den sjuåriga byggfasen, och för det tredje kommer den nya dammväggen att ha den nödvändiga konstruktionstekniska substansen för att möjliggöra en framtida höjning. Vid tilldelningen av detta prestigefyllda projekt får Implenia, vid sidan av den lokala favoriten Frutiger AG, en lika stor andel (42,5 procent). Det viktigaste trumfkortet vid tilldelningen: referensen från den framgångsrika höjningen av Vieux Emosson-dammen för pumpkraftverket Nant de Drance (se ovan).
