Det är naturen som spelar huvudrollen när det gäller att försvara ett land: floder, berg och dalar – vilka sårbara punkter erbjuder ett land? Och hur kan topografin tvärtom utnyttjas till försvar? Aldrig har den schweiziska armén diskuterat denna fråga mer intensivt än före och under andra världskriget, då den i allt högre grad omringades av de fascistiska axelmakterna. Beläget mitt i Europa kunde den lilla alpsstaten inte räkna med stöd utifrån. Schweiz var helt på egen hand – och redo att försvara sig till sista blodsdroppen. År 1939 beordrade därför den schweiziska förbundsrådet inte bara allmän mobilisering, utan satte också igång ett omfattande investeringsprogram för försvarsanläggningar. Dessa byggdes även av Implenia, respektive dess föregångare såsom Zschokke, Hatt-Haller och Stuag.
Fästningen Sargans
I östra Schweiz utgör Rhindalen en naturlig sårbar punkt för fiender. När Implenia mellan 2007 och 2009 på uppdrag av VBS uppförde den schweiziska arméns nya stridsutbildningscentrum Öst här, så har detta sina historiska rötter i andra världskriget – och även hos det Zürichbaserade byggföretaget Hatt-Haller. Låt oss blicka tillbaka!
1939 inrättar den schweiziska armén ett eget byggkontor i Sargans, som under högsäsong sysselsätter upp till 200 personer och bland annat har i uppdrag att bygga ut Magletschs sluttning till en fästning. I en nödsituation skulle den utgöra en mäktig spärr och säkra korridoren mot öster.
Byggande under strängaste sekretess
Det politiska trycket är stort. I början av september invaderade den tyska Wehrmacht Polen och därmed inleddes andra världskriget. Den militära hotbilden, de utländska spionerna i landet – allt detta märks tydligt i anbudsinfordran. »Anbuden ska lämnas in den 23 oktober 1939 mellan kl. 9 och 11, förseglade och märkta med texten ’Anbud för register nr 5’, till fästningskommandot (…). Postförsändelser är under inga omständigheter tillåtna.” Man vill inte ens tänka på vad som skulle hända om kravspecifikationen och de utarbetade planerna hamnade i fiendens händer. Anbudet tilldelas Hatt-Haller.
Själva byggarbetsplatserna bevakas strängt. År 1941 rekryterar den schweiziska armén i allt större utsträckning arbetslösa som, i egenskap av hjälparbetare, ska påskynda byggandet av artillerianläggningarna. En man från St. Gallen berättar hur han 1941 skickades till fästningen Sargans, som då var under uppförande. Första anhalten är fästningskommandot i Oberschan. ”Där fick jag en medalj; med den fick vi passera vaktposterna vid huvudingången och ta oss in i berget Magletsch för att arbeta (…). Alla [hjälparbetare] var från och med omedelbart underställda fästningskommandot, byggföretaget och de kantonala arbetsförmedlingarna och övervakades av militärpolisen; ingen kunde rymma.”[1]
I en anbudsinfordran för en hårdbelagd landningsbana på militärflygplatsen Saanen i Berner Oberland, som Zschokke vann vid samma tidpunkt, står det: »Endast schweiziska medborgare med god schweizisk inställning får anställas.«
Därför ökar Byrån för befästningsanläggningar, som centralt organiserar försvarsbyggnadsprojekten, takten alltmer under 1941, vilket sätter de utförande byggföretagen i en knipa: de kämpar nämligen med den krigsrelaterade bristen på byggmaterial och arbetskraft.
Många kvalificerade medarbetare är i aktiv tjänst och utlänningar är inte välkomna på byggarbetsplatserna. Det är inte konstigt att Zschokke SA i sin ansökan om fästningen Sasso da Pigna påpekar: »Med tanke på dagens arbetsmarknadsläge anser vi att den byggtid som byggherren angett för detta anläggningsarbete, som ska utföras i högfjällsmiljö, är något för kort.« Zschokke föreslår en realistisk byggtid på 27 månader. Och förlorar upphandlingen.
Återigen är det Hatt-Haller från Zürich som får uppdraget, i samarbete med Wyss, Meyer & Co. från Grenchen. De båda företagen spränger och betongar den 8 000m² stora fästningen in i Gotthardmassivet. Fästningen rymmer 500 soldater; de fyra bunkerkanonerna har en räckvidd på 28 km.
Hårt arbete: en ögonvittnesberättelse
Den ögonvittnet från St. Gallen, som befann sig vid fästningen Sargans, berättar om arbetsförhållandena på byggarbetsplatserna. Till en början var han sysselsatt med uppförandet av en framskjuten kulspruteplats: »De utskjutande ytterväggarna gjöts i betong av kvalitet 500, var cirka 3 m tjocka och förstärkta med armeringsjärn i 15 cm:s avstånd både uppåt och nedåt samt horisontellt. Inåt, något indraget, ingjöts en pansarplåt vertikalt i sidoväggarna. Den var ca 15 cm tjock och hade ett titthål samt ett hål för vapnet utåt. I det inre utrymmet, som var mycket litet i förhållande till den stora kolossen, fanns plats för två soldater, den nödvändiga ammunitionen och ett vapen.» Därefter arbetade han ett år långt »i det becksvarta, fuktiga berget«. Arbetet var farligt. »Efter sprängningarna på morgonen var männen tvungna att med järnstänger stöta ner stenar som sprängts loss men som ännu inte fallit ner. Då dödades en sådan arbetare av en fallande stenplatta.» Ändå hittar hjälparbetaren tid emellanåt för löneförhandlingar: »När jag efter några dagar fortfarande höll på med det monotona skottarbetet kom förmannen Windler från företaget Hatt-Haller fram. Min kommentar: ’För ett sådant monotont slit är 90 rappen i timlön verkligen lite.’ Han sa att han skulle undersöka saken, men att han då också ville se bättre prestationer. Det blev en stor framgång för mig. Vid nästa lönedag fick jag 93 rappen. Dessutom fick vi från de kantonala arbetsförmedlingarna ytterligare 1,50 CHF i förflyttningstillägg per dag, eftersom vi ju arbetade här i nationellt intresse.»
20 km nordöst om Saanen, i riktning mot Simmental, hade Zschokke redan sommaren 1940 påbörjat byggandet av det underjordiska magasinet Weissenbach, som ingår i ammunitionslagret Blausee-Mitholz. Här lagrar Réduitbrigade 21 sitt krut för försvaret av alpfästningarna. För ledningen av ARGE erhåller Zschokke 1,75 procent av byggkostnaden.
Explosionsrisk – tyvärr även efter kriget
När andra världskriget äntligen är över och freden råder, skakas Schweiz av två katastrofala explosioner. I maj 1946 exploderar ammunitionslagret vid fästningen Dailly, som under Réduits-strategin utgjorde den västra försvarslinjen. VBS anförtror det farliga uppröjningsarbetet till ytterligare ett av Implenias föregångarföretag, STUAG.
Implenias byggnader för nationell säkerhet
Även under andra hälften av 1900-talet fortsatte Zschokke, Hatt-Haller och Stuag att bygga försvarsanläggningar åt den schweiziska armén. Sedan 2006 har Implenia tagit vid och fortsätter denna byggtradition. Många uppdrag tar dem tillbaka till tiden under andra världskriget. Visserligen har många militära baser övergivits – anläggningarna i Magletsch och Sasso da Pigna är idag museer – men andra har behållit sin strategiska betydelse.
Rhindalen är till exempel fortfarande en viktig bas för den schweiziska armén. Här bygger Implenia mellan 2007 och 2009 det nya stridsutbildningscentret Ost för 33 miljoner schweiziska franc.
Detsamma gäller flygplatsen i Emmen, som precis som Saanen invigdes 1939. Här bygger Implenia mellan 2018 och 2020 en ny hangar – inte längre för ”riktiga” flygplan, utan för drönare. Precis som tidigare gäller här naturligtvis de höga certifieringskraven från den schweiziska armén och explosionsskyddet.
Under åren 2012–2014 ansvarade Implenia, i egenskap av huvudentreprenör, för nybyggnationen och ombyggnaden av kasernområdet i Herisau (AR).
Andra anläggningar omvandlas till andra ändamål. I Hinwil, till exempel, bygger Implenia mellan 2012 och 2016 ett regionalt logistikcentrum för den schweiziska armén på platsen där arméns fordonspark från 1950-talet tidigare låg.
